min morgonrock
Kanske fanns det ett liv innan dig. Ja antagligen, för i passet står det 18/1 - 1992, och så vitt jag vet kom inte din modell av morgonrock i Boomerangs sortiment förrän 2007. Alltså gick det femton år från min födsel till att våra vägnar korsades. Det var femton år av mörker, och om sanningen ska fram så minns jag ingenting av dem. Nej. Jag minns INGENTING. Och kanske är det bra. För vem vet. Hur kan mitt liv ha gestaltat sig utan dig vid min sida? Genomblöt och hjälplös efter minsta snabbdusch efter fotbollsträningen. Tvingad till att ta på mig full mundering så fort jag vaknade på lördagsmorgonen. Vad hade jag på mig mellan duschen och sovrummet på den tiden? Jag vet inte, och jag vill BASKE MIG INTE VETA, så illa kan det ha varit.
Men så en dag, när jag och min kamrat Sebastian egentligen strövade omkring i Kompassens anspråkslösa köpcentrum med det lösa målet att införskaffa en (varsin) skolväska, såg jag DIG. Där låg du, på ett bord med skylten "40% SLUTREA". Vi fick ögonkontakt, din blick sade "ja", min blick sade "ja", Sebbe sade "skynda då, vill hem innan matchen" och min plånbok sade "mja". Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. När Blåvitt skulle spela guldmatch mot Trelleborg senare samma höst var det du som låg på mina axlar efter att jag hade tagit en morgondusch som förberedelse. När jag gick ner och hämtade posten när boken "2008 - God's Final Witness" hade kommit var det din värme som omslöt mig i den tidiga junimorgonen. Och när jag nu sitter framför min dator med bara dagar kvar på det vi kommer kalla 00-talet gör jag det insvept i en av mina främsta följeslagare. Det är ingen slump att du heter Nils-Petter. Du är nämligen döpt efter Nils-Petter Sundgren, filmrecensent. Och jag älskar dig.
Om Nils-Petter någonsin gjort något illa, skulle det väl varit torsdagen före lovet då jag var så fångad av hans mysighet och värme i kombination med GP:s sportdel att jag kom sent till skolan. Men herregud, det var bara samhällskunskap jag missade, och jag menar... I've got 99 problems but a Wiedel-bitch ain't one.
Men så en dag, när jag och min kamrat Sebastian egentligen strövade omkring i Kompassens anspråkslösa köpcentrum med det lösa målet att införskaffa en (varsin) skolväska, såg jag DIG. Där låg du, på ett bord med skylten "40% SLUTREA". Vi fick ögonkontakt, din blick sade "ja", min blick sade "ja", Sebbe sade "skynda då, vill hem innan matchen" och min plånbok sade "mja". Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. När Blåvitt skulle spela guldmatch mot Trelleborg senare samma höst var det du som låg på mina axlar efter att jag hade tagit en morgondusch som förberedelse. När jag gick ner och hämtade posten när boken "2008 - God's Final Witness" hade kommit var det din värme som omslöt mig i den tidiga junimorgonen. Och när jag nu sitter framför min dator med bara dagar kvar på det vi kommer kalla 00-talet gör jag det insvept i en av mina främsta följeslagare. Det är ingen slump att du heter Nils-Petter. Du är nämligen döpt efter Nils-Petter Sundgren, filmrecensent. Och jag älskar dig.
Om Nils-Petter någonsin gjort något illa, skulle det väl varit torsdagen före lovet då jag var så fångad av hans mysighet och värme i kombination med GP:s sportdel att jag kom sent till skolan. Men herregud, det var bara samhällskunskap jag missade, och jag menar... I've got 99 problems but a Wiedel-bitch ain't one.
Kommentarer
Postat av: Maria
ahhaahha jävla pucko, ibland funderar jag på vad det är för folk jag umgås med! Du är verkligen störd, men det är okej för jag gillar dig ändå!:D
Trackback
