eselsbruecke knows good blogs*

Sist jag var på landet hände mig något STÖRT. Jag hade fått den fåfänga idén att ta min mors cykel till Torps köpcentrum, efter cirka en halvtimmes cyklande gav jag naturligtvis upp. Varför? Var det månne det faktum att det tar typ dubbelt så lång tid att cykla dit och jag hade redan börjat sakna min hängmatta? Ja, så var det. Men vad ska man göra när man har en hängmatta, man kan fan inte dissa den.

I vilket fall, jag vände min cykel och började trampa. Men till min häpnad verkade cykeln inte intresserad av att följa min order. Tvärtom, endast i ytterst sakta mak rörde vi oss hemåt, och tramporna kändes tyngre än Shirley Clamp och Sonja Aldén tillsammans. Vad var fel? Hade det blivit punktering, hade det fastnat en hamster i däcket eller var det kanske en sandstrand undertecknad försökte framföra sin cykel över? Svaret var långt mycket mer komplext, det var nämligen Marco Polos gamla teori om hur vinden vänder som talade. Vinden försökte alltså blåsa mig i riktning Torps köpcentrum, detta var ju förvisso ett fint ändamål men nu hade jag ju faktiskt bestämt mig för att inte åka dit och då KAN VÄL FAN VINDEN FÖLJA MITT EXEMPEL OCH VÄNDA DEN MED!!!!!!

Jag försökte med allting. Jag satte mig vid en buske med hallon i typ en kvart och åt hallon och hoppades att vinden skulle vända, gick tillbaka till cykeln men vinden var lika jävlig som innan. Jag försökte växla, men cykeln hade bara en ENDA JÄVLA VÄXEL. Jag ledde cykeln hundra meter för att kunna cykla en omväg men vinden var fan där också, hur är det ens möjligt? Men det värsta var när jag satte mig på sadeln för att lägga upp nya planer. Då slår den förbannade vinden till med en rejäl uppercut under bältet. Det blåste till i princip orkanstyrka, och en pinne blåser upp och träffar mig på kinden. Plötsligt var det omöjligt att behärska sig längre. Efter en lång stund av kamp mot Sveriges svar på Hurricane Katrina (Hurricane Gilbert? HÖHÖ) var det dags att ge upp. Det enda som fanns att göra var att flippa helt jävla totalt, utstöta "MEN DIN JÄVLA JUGGEVIND VAFAAAAAAAAAAAAAAN HÅLLER DU PÅ MED FAN VÄND NÅN JÄVLA GÅNG DÅ FAAAAN. FAN TA DIG!" och hytta lite med näven i luften, inte fan hjälpte det. Hjälplös sjönk jag ner över sadeln och snyftade till, sen ringde jag mamma och bad henne hämta mig. VARFÖR ÄR DET SÅ MYCKET VÄRRE MED MOTVIND ÄN DET ÄR BRA MED MEDVIND?

En cyklist som givit sig in i den hopplösa kampen mot vinden, går självklart åt helvete.