eselsbruecke knows good blogs*

skrev en dikt.

"En vardagsbetraktelse"
nu är det vår
jag går i skolan nära mölndal
där har vi en mediasal
på bankkontot har jag fyra kronor kval(r)
nu är det vår
axel fälth lägger mycket tid på sitt hår

När jag växte upp led jag ungefär lika mycket som Henrik Berggren lider en vanlig tisdagsmorgon. Vi bodde i en enkel fyrarummare vid Sveaplan, med utsikt över en sportaffär, en videobutik, restaurangen Gyllene Prag (döpt efter Tjeckiens huvudstad!) och en liten park där en lokalavdelning av Linnéstadens alkisar brukade sitta och filosofera med trefemmor och gårdagens GP. Föräldrarna slet hårt på arbetet och vi ungar fick roa oss bäst vi klarade av på egen hand. Vi byggde barkbåtar, vi kastade macka i handfatet som vi pga ekonomiska skäl inte fick fylla med vatten och vi åt varsin bit bröd med varm mjölk om dagen när vi hade tur, annars fick vi nöja oss med varsin käftsmäll från far. Och det var vi tacksamma för! När livet kändes svårt lade min far sin hand på min axel, ledde mig till köket och lät mig blicka ut över kylskåpet. "En dag min son. En dag skall all den här majonäsen och holländska smuggelölen bli din." Så sade han.



Det här tänker jag på när jag i skrivande stund tittar på TV6. Kanalen visar Entourage. Entourage är ett av världens sämsta TV-program. Det handlar om några killar. Det är totalt meningslöst och jag vill hellre frätas till döds i grön syra än att fortsätta titta. Det uppskattas av killar som inte har så mycket vänner och som gillar att tänka sig att de också fick vara med i det "tuffa kompisgänget" som får ligga och åka runt i svarta bilar i introsekvensen. Det är så dåligt att klockor stannar och plötsligt börjar gå baklänges. Man går in på ett museum, man går ut från ett museum, det är hemskt! Det enda som kan utmana Entourage i klassen tungviktsmeningslöshet är U2, Vänner och Liza Marklunds "romaner". Jag dör inombords när jag ser på Entourage. Här har vi en bra sammanfattning signerad en god vän om hur det senaste avsnittet av Entourage slutade:
"nån som inte ville nåt och sen så ville nån nåt så kom nån som ville nåt med nån som också ville nåt men inte samma sak"


Jag lider med dagens ungdom. När jag var ung fick jag se riktig kvalitets-TV. Då var det program som Disneydags, Vintergatan, C/O Segemyhr och Sailor Moon som gav mig en stabil grund att stå på här i det oändliga lidande som kallas mänskligt liv. För att inte tala om Kannan (TACK FRASSE FÖR ATT DU PÅMINDE MIG, det ursäktar NÄSTAN att du ser på Entourage). Detta fantastiska program sammanfattas såhär av Wikipedia:

Henrik Johnsson och Alice Bah var programledare och programmet gick ut på att barn tävlade med varandra i olika grenar. Vinnarpriset var en kanna. Huvudsponsor var Arla.

 

Priset var alltså EN KANNA. Där snackar vi riktigt bra TV-underhållning. Man samlade sjätteklassare FRÅN HELA VÅRT AVLÅNGA LAND för att tävla i längdhopp, kulkastning och KOSTKUNSKAP, och vinnaren vann en KANNA. Kannan symboliserar för mig en sundhet i tillvaron. En tid innan det amerikanska konsumtionssamhället devalverade vår svenska existens. En tid då vi mellanstadieelver drömde om att få vara med i Vi i femman eller Kannan. Kannan var grymmare än medeltiden. Mitt krav är enkelt.

SVT. Återinför Kannan innan min syster blir gammal nog att titta på TV på riktigt. Annars kommer ni aldrig få K-NULLA B-RUDAR.